torsdag 19 januari 2017

Blåsigt värre, och en tillbakablick.

     Och idag tyckte kroppen att jag behövde sova extra länge, inte alltid det blir helt som man tänkt sig. Egentligen var planen för dagen att jobba lite med Freja, men det får helt enkelt bli imorgon. Här blåser det nämligen 10-12 m/s just nu, och ska öka fram till klockan fem. Inte optimalt väder att motionera hästar i, speciellt när det även passar på att vara lite varmt precis nog för att det ska bli halkigt ute. Stallet är i alla fall klart för dagen, det är inte speciellt mycket jobb på den fronten med bara tre hästar inne under nätterna, men det tar fortfarande en liten stund.
      Hann med att vurpa på isen också, så nu har jag använt mig av vår bäst kompis Arnika gelen, som mamma Bisse säljer i butiken. Förhoppningsvis blir det inget mer än svullnader och blåmärken, annars får jag helt enkelt åka till kiropraktikern igen.

     Jag tänkte passa på att berätta lite om, ja, min del av Stuteri Solo. Stuteriet har existerat i rätt många år, men jag har bara existerat i snart 22 av dessa, så lite översiktligt kan man ganska fort lista ut att jag inte varit med och bestämt i speciellt många år. Egen häst har jag dock alltid haft, och fram till 2008 var det enbart shetlandsponnyer som var regelrätt mina. Solos Zolros var min absolut första egna häst, men eftersom hon passade bättre till någon mer erfaren än en 6-åring bestämde sig mina kära föräldrar för att sälja henne. När det blev dag för ponnytravlicens åkte jag ner till Enköping, och fick bo hos min mormor under tiden jag gick kursen. Mitt första år som licensinnehavare hade jag ingen ponny, men sedan kom Saga in i bilden. Tyvärr var även hon lite för mycket ponny för mig, och det var då vi hittade Mimmi.
       Egentligen kan man nog säga att det är med Mimmi allvaret började, för hon bodde hos oss i 6-7 år (om jag inte räknat helt galet) och jag tävlade med henne i alla fall fyra av dem åren. Hon var min första utmaning på fyra ben, här hade vi en mycket arbetsglad ponny som ville göra allt på sitt eget sätt, och en 8-årig Sara som också ville göra allt på sitt eget sätt. Henne har jag otroligt mycket att tacka för, här var det inte bara att vi inte kom överens, utan jag var helt enkelt tvungen att komma på hur jag skulle få henne att tycka att min idé var en bra idé.
       Primula föddes 2004, och hon har verkligen varit min största räkmacka hittills. Sessan var en hejjare när det kom till tävling, och hennes sista dotter var inte sämre. Efter ett första trevande år höll vi oss bland de tre främsta på nästan alla officiella tävlingar. Det sista året vi tävlade tillsammans hade jag tappat motivationen lite, men tack vare henne lärde jag mig verkligen att köra på riktigt. Mamma "tvingade" mig förstås att köra för en körtränare under shettisåren, och det är jag tacksam för idag även om jag kanske inte var överdrivet intresserad då.

Skellefteå, 2008 kanske?

      Red gjorde jag förstås också, men sedan vi flyttat upp hade jag inte ridit för någon riktig instruktör, utan det blev mest fort rakt fram på vägarna här hemma, när jag väl vågade rida utan ledare. När vi började ta lektioner på Birca i Blåsmark, var jag kanske inte den roligaste eleven. Som yngre har jag alltid haft mycket bestämda åsikter om saker och ting, väldigt många känslor som kunde puttra fram när det inte riktigt blev som jag tänkt, eller var som jag trodde. Men lärde mig gjorde jag ändå, och när vi slutade där kunde jag sitta ordentligare på hästen, utföra diverse manövrar som skänkelvikning och framdels- samt bakdelsvändningar.
      Därifrån fick jag väldigt många byggstenar, sådant jag använder än idag och speciellt på unghästarna, då många av de träningsmomenten är väldigt tydliga och effektivt uppdelade för att kunna pussla ihop "the bigger picture" senare.
     Intresset för Western hade förstås funnits sedan jag var liten, men det dröjde till jag var 12-13 innan vi snubblade över en Westernclinic. Nu kommer jag inte på rak arm ihåg vem vi red för först, men Lars Lindvall bidrog till att vi fixade bättre westernsadlar, Lisa Nes och Nicklas Christofferson är de tre tränare jag kommer ihåg att vi red för i början. Eftersom ingen av våra hästar varit riktigt ridhäst-utbildad, utan mest bara körts, har jag hela tiden suttit på mer eller mindre outbildade hästar. Solos Myria kunde en del, och Solos Yazzå kom jag ganska långt med, men ingen av dessa två behagade stanna kvar bland oss levande utan gick bort med cirka två års mellanrum.
     Yazzå var en väldigt högenergisk fröken, med henne fick jag verkligen lära mig att hitta lugnet, ytterligare något jag är väldigt tacksam för idag. Många bäckar små, helt enkelt.

2009: Yazzå och jag, på vår första tävling.
En förstaplats, en fjärdeplats.

     Ska skriva vidare på den här fronten, men tänkte försöka att inte bli för långrandig och avsluta här för idag. Håll utkik efter länkar i mina texter, förresten!

Jag och Freja, fotograf: © Madelene Lindholm

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar