måndag 15 februari 2016

Upp med blicken, titta dit du ska!

    Ja, under praktiken fick jag och Ria rida lektion för Ylva (Hagander), och det var en sådan där +1000 experience lektion. Det var sjukt svårt att rida en så välskolad lusitano, när man är en så oskolad ryttare som jag, men jösses. När man hittade rätt knappar och gjorde som man blev tillsagd så gick det som en dans. Precis det där jag strävat efter men inte riktigt hittat eller fått bekräftelse på, har ni vägarna förbi Västerhaninge kan jag varmt rekommendera de där lektionerna!

    Idag var det skoldag, men jag fuskade och "råkade" glömma att åka tillbaka till föreläsningen som tydligen var obligatorisk. Det är sådant där som inte får bli en vana, men just idag var det så otroligt fint väder och helt perfekt förutsättningar för att hinna ut med hästarna innan det blev mörkt ute. Sagt och gjort. Ambellina gick sig en tur med tömkörning, jag brukade det jag lärt mig och pratade med handen på ett annat sätt än det jag lärt mig tidigare, hips vips gick damen rätt och väldigt fint på bettet, vilket gjorde att jag kunde gå vidare till att ställa, böja, förflytta. Det blev någon variant av sluta/öppna i sidoförande rörelse, eftersom det är helt nytt så tar vi det bara ett steg i taget. Eftergift så fort hon svängde ut rumpan lite, stor eftergift när hon svängde ut rumpan mer. Jättemycket eftergift och massa beröm när hon tog ett steg åt sidan. När vi kom tillbaka till infarten gjorde vi halt, och halterna sitter verkligen! Säger jag ptro så står Ambe still nästa sekund. Fantastiskt! Sedan bad jag om rörelse samtidigt som jag höll upp och böjde henne på ett sådant sätt att det enklaste sättet för henne att röra sig var i sidled, vilket hon också gjorde! Två-fyra steg rakt åt sidan i en perfekt sidepass, massa eftergift och en dusch av beröm. Hon upphör aldrig att imponera! Samma sak nästa sväng ned på gårdsplanen och även in bredvid stallet, hon var helt med på noterna och skötte det alldeles utmärkt. Fet guldstjärna!



    Eftersom jag hade gått om tid innan det blev mörkt passade jag på att ta in Freja en sväng också, det framtunga projektet. Jag monterade på renskinnspadden och med kära mors hjälp blev det några till hål på gjorden så att den passade lilla ponnyn runt magen. Den lär inte passa henne på sommaren med andra ord, speciellt inte om jag får henne i bra form igen. Vi red bara lite mer än en kilometer, men under den sträckan så jobbade vi nästan hela vägen eftersom hon behöver lära sig att uppskatta pauserna och samtidigt bära sig rätt. Nu när jag fått ett bättre fokus efter lektionerna hos Ylva, även de jag tittade på, så blev det tusen gånger lättare för henne att med min hjälp hitta balans och bära sig själv. Vi lekte lite med övergången mellan skritt och trav också, mest för att jag ville se om det var möjligt att få henne att tölta. Det verkar svårt, förmodligen inte omöjligt, men det är ingenting jag tänker lägga dit på. Vill inte att hon oavsiktligt ska börja tölta på en trav/körtävling.. Vi travade en bit på hemvägen, jag satte henne i trav med enbart säte. Det såg förmodligen rätt skumt ut eftersom att det i princip var så att skritten gick fortare och fortare till jag tillslut fick upp henne i trav, men det gick! Inga ben och ingen röst, enbart säte. Roligt med en så känslig häst, hon reagerar verkligen på vad jag gör med mitt säte, så jag måste hela tiden tänka till och räta upp mig, sitta bak, fram med höfterna, ner med hälarna, upp med blicken, in med tårna.. Ja, ni ser. Hon var sjukt duktig i alla fall. Vid halten utanför infarten stannade hon för enbart säte utan problem, hon förstod liksom vad jag menade, och då gick det bra. Sedan bad jag om sidoförflyttning, med övertydliga hjälper och ett stopp efter varje steg. Hon var inte helt säker på vad jag ville, men sista steget förstod hon och sedan skrittade vi på halvlånga tyglar till hon fick syn på Anton, som nyss kommit hem och bestämde sig för att möta oss på infarten. Det var bara det att Freja var helt övertygad om att han var ett russ-ätande monster, eftersom han satt på huk! Resultatet blev att damen dansade iväg på en hov när jag bad henne fortsätta framåt, och det följdes av några smärre piruetter. Sådant här får mig att inse att min kropp förmodligen har bäst reflexer när det kommer till hästar som hoppar omkring, jag var inte ens nära att tappa balansen trots att hon hoppade runt 180 grader. Jag parerade och balanserad och sedan var vi på väg åt rätt håll igen. Anton ställde sig förstås upp och kom gående samtidigt som han pratade, så då insåg Freja att han inte var så farlig trots allt. Innan jag klev av så stretchade vi lite åt båda hållen, och jag överraskades faktiskt över hur liten hon var när jag väl hoppade ner på marken. Hon kändes liksom mycket större när jag red henne, det kanske betyder att jag fick henne att jobba uppåt mer än vanligt? Svårt att avgöra utan speglar eller någon som tittar på/filmar. Får väl se nästa gång jag rider, helt enkelt!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar