måndag 15 februari 2016

Lotus returns!

    Så var jag tillbaka till vardagen, med en speedboost. Hemkommen i fredags, p.g.a det tråkiga vädret dröjde det dock till lördag innan jag gick ut och hälsade på mina kära vänner. Eftersom den förmiddagen spenderades hos Elin blev det mer passivt än aktivt i hästväg, flocken fick bekanta sig med den nya barbackapadden i renskinn som jag beställt via nätet. Speciellt Ambellina och Primula tyckte att den var fullkomligt livsfarlig, kaxiga Myra var den som brydde sig minst och därmed fick vara först ut att bära omkring på den. Hon var mer intresserad av läderremmarna som hängde på den, de gick ju att tugga på! Freja och Röros sken dock med sin frånvaro då de fann balen intressantare, dem hälsade jag på under nästkommande dag istället.

     Söndagen började med att jag gav upp mina försök att sova, fyra timmar sömn brukar jag inte överleva på, men då sov vi förstås två timmar innan min kära Anton susade iväg till jobbet halv nio på kvällen. Jag fyllde på ena fickan med lite kraftfoder att använda som belöning, gick ut i hagen med ledrep och repgrimma och ställde mig strax nedanför lösdriftshuset. Debbie, Röros, QP och Myra stod/låg och sov på viloplatsen halvvägs ned, men de kom snabbt upp på hovarna och började röra sig mot grinden alla fyra. Röros stannade några gånger på vägen upp, vilket gjorde att Debbie (som hade lite mer bråttom) till slut vadade ut i snön och fluffade upp till mig på eget bevåg. Man ser osäkerheten när hon närmar sig, hon vill fram men vet inte riktigt om det är värt det. Därför är jag jättenoga med att berömma skitmycket och ge henne lite gott för att verkligen positivifiera mig själv i hennes ögon. När jag hade klappat på henne en liten stund och hon inte verkade vilja gå iväg så bad jag om att få stå bredvid hennes huvud, i höjd med halsen. Det gick hon med på och jag berömde, sedan fipplade jag runt lite så jag hade alla saker på rätt ställe, trädde hennes mule genom repgrimman och belönade direkt med godis. Sedan knöt jag fast den och klappade på henne en stund. Lite ökad osäkerhet men inte stress eller några försök att gå iväg, det var mer "jag vet inte riktigt om jag vill det här". Väl utanför grinden fick hon mer gott, för att förstärka att här är det roligt att vara. Sedan gick vi bara en liten bit ut på gårdsplanen och stannade där, jag lät henne fundera en stund och när jag inte gjorde något så sökte hon kontakt för att fråga vad gör vi, jag belönade direkt. Då gick vi fram en liten bit till och sedan började jag be henne gå fram runt mig, hon ville hela tiden dubbelkolla att kompisarna var kvar, men osäkerheten hon visade övergick aldrig i stress och hon försökte söka kontakt med mig när hon inte riktigt visste vad hon skulle göra. Hela tiden bekräftelse och bekräftelse fick hon. När det kändes lugnt och hyfsat avslappnat så gick vi fram lite till, jag bad henne gå runt mig och sedan gick vi tillbaka i hagen. Medan jag stängde grinden drack hon vatten, sedan tog jag av repgrimman i små steg och belönade efteråt. När jag lämnat grimman och ledrepet i stallet kom jag ut till det här;


    Hon ville visserligen ha godis, men det var fortfarande en Debbie med öronen framåt som stod kvar vid grinden efter jag släppt ut henne. Mamma tänkte tömköra QP, och kom på att jag kan ju ta med Myra på promenad! Sagt och gjort. Myra fick öva på träns för första gången, hon som gillar att tugga på saker tog bettet i munnen glad i hågen, men blev hyfsat irriterad när hon inte fick spotta ut det när hon ville. Så fort hon sänkte huvudet tog jag ut det, försiktigt förstås. Vi upprepade det här lite och längde sidostyckena ett hål extra innan jag tog på det, onödigt med obehag bara för att man slarvar med att spänna ut det. Vi monterar i princip alltid på remontnosgrimma på våra unghästar, eftersom att den dels inte klämmer över tänderna och dels ser till att de inte kan bara gapa. Det blir lugnare både för ponnyn och den som leder. Under promenaden visade hon att det jag lärt henne i korallen minsann hade fastnat, hon gick fram för en öppen drivning och höll sig bakom när jag bad om det, hon stannade även på ptroo! Fantastiskt vad hon är duktig, man får passa sig för att göra fel bara, sådant lär hon sig lika fort.
     Sedan begav vi oss ut med Freja, Röros och Mysli på söndagsrundan. Jag och mamma fick hjälpas åt att gräva fram vagnen under snön, den här snöstormen har som lagt ett väldigt vitt och väldigt fluffigt och väldigt tjockt täcke på hela världen. Freja var jätteduktig, som vanligt lite framtung och klängig i bettet, men det var rätt svårt att koncentrera sig på vad jag höll på med när det blåste isbitar och snöyran gjorde att man såg rätt dåligt. Mysli låg på latsidan och Röros var som vanligt lite väl pigg, men hon slappnade faktiskt av rätt fint bitvis.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar