söndag 21 februari 2016

Fullt ös, medvetslös!

Fredagen gick i hög hastighet, min tilltänkta Debbie-morgon blev istället sovmorgon då jag hade problem att somna kvällen innan. Skola 50 minuter, plocka upp Elin, susa iväg till apoteket så hon kunde fylla på sitt pillerförråd och sedan tillbaka hem till vildmarken. Maria följde med som moraliskt stöd och Anton var så pass hurtig att han följde med till skolan, han var således vaken och blev det en ridlektion för honom och Elin. 

     Röros och Mysli fick agera snälla "ridskole"ponnyer och lektionen bestod av att till en början skritta fram medan jag gjorde en arkeologisk utgrävning i snödrivan som baserats på våra fyra tunnor samt de typ åtta bommarna vi hade framme sist ridbanan användes. Jag hittade i alla fall både de stora och de små konerna efter några om och men, varefter jag placerade ut hörnkonerna och satte ut fyra små för att markera zoner. Mellanrummet mellan en liten och en stor kon var alltså en zon, och i den zonen skulle de förbereda och komma fram i nästa gångart. Samtidigt som de fick öva på detta kommenterade jag deras sits och förklarade varför de skulle sitta som de gjorde. Vuxenpoäng! Typ.. Det gick åtminstone bättre än jag trodde att det skulle göra, och de var skitduktiga! När Elins stackars knän gav upp (de fick såklart rida utan stigbyglar) tog vi en paus och satte longerlina på Mysli.
      Anton fick känna på traven och tänka på enbart sin egen kropp, så här i början är det ju väldigt viktigt att man får in "det jag gör är vad hästen visar"-tänket, så att man inte försöker korrigera något hästen gör utan att först vara medveten om vad man själv gör med kroppen. Nästan alltid när någon av hästarna jag rider börjar falla ur åt ett håll eller tappar formen, så beror det på att mina axlar åker fram, att jag glider ner med blicken på hästens hals eller skjuter fram skänklarna. Alla gör vi misstag, och det tar tid att lära sig, men när man blir medveten om vad man ska korrigera är det mycket lättare! När Elin skulle få testa bli longerad hade Mysli dock egna idéer om var vi skulle någonstans, och eftersom hon har lite väl mycket respekt för mig så hoppade hon, i stil med en sprallig iller, i sidled några meter för att sedan rusa framåt och gena tvärs genom volten.. Det här upprepade hon några gånger innan jag lyckades korta upp linan och rama in henne så pass att jag fick henne att hålla sig på voltspåret ett helt varv, där avbröt vi för att slippa bråka mer med tanten samt för att Elin helst inte ska råka ramla av, hennes kropp är nog gnällig som den är!

     Eftersom mammas kropp brakat ihop fick jag hjälpa till med ridlekiset. Bära sadlarna och leda hästar, medan hon höll i själva lektionsdelen. Primula, QP och Freja fick agera snälla barn ponnyer när det kom tre barn, varav ett är lite äldre och har varit med på några av våra ridläger. På ridbanan fungerar det ju ganska bra att nybörjare rider Freja, men jag såg att hon rätt ofta var på väg att bli lite stressad när hon inte riktigt förstod hjälperna från sin ryttare. Hon är väldigt ambitiös och väntar hela tiden på signaler, när ryttaren då inte har en stadig kontakt och är lite ur balans på ryggen så blir Freja lite fundersam och osäker, vilket är fullt förståeligt när man som häst inte är van nybörjare. Men det är en bra övningssak för hennes del, så länge det kommer i lagom mängd! Mamma överlevde i alla fall att hålla lektionen, klockan-fyra barnet kom inte och då fick kära mor tid att ligga på sängen ett tag innan klockan-fem barnet dök upp. Primula fick gå en vända till och jag bestämde mig för att jobba lite mer med Freja. Lite voltarbete och övergångar samt halter, hon behöver mängdträning när det kommer till att lyssna på sätet. Säger jag "ptroo" står hon still, men hon har inte riktigt greppat viskningarna med sätet ännu.

    Lördagen blev en vilodag för våra hästar, istället susade jag och Anton iväg till Kalix för att titta på två saluhästar hos Shettis och Company. Riktigt trevliga individer båda två, tyvärr tror vi inte att de passar Anton så vi får leta vidare. Hade det varit för egen del, eller om Anton haft lite mer unghästvana, så hade den där gula herren fått följa med hem på direkten. Helt underbar! Sedan blev det ett stopp hos Maria och hennes Izak i Luleå, Anton fick en lite ridlektion. Nyttigt att rida olika hästar!

     Söndag! Den obligatoriska söndagsturen med kusinen blev en sväng med Mysli och Röros. Jag och Röros hade vissa diskussioner om var vi skulle någonstans och på vilket sätt vi skulle ta oss fram, men vi kom överens på slutet i alla fall. Hon var väl mindre intresserad av mig och mer intresserad av omgivningen helt enkelt. Mysli tuffade på i vanlig ordning. Nästa söndag kanske man skulle försöka vara lite seriös, om vädret tillåter, och hålla lite lektion för kusinen och Anton, kanske Elin också.
     Efter den turen tog jag i alla fall ut Debbie. Debbie som numera kommer framklivande i hög hastighet och vill bli klappad och ha godis. Vi lekte lite på gårdsplanen, och hon var så följsam! Så alert och uppmärksam, inte alls så där osäker som hon varit tidigare. Hon hade ett helt annat förtroende för mig nu, så otroligt skönt! Vi använde oss av kapsonen jag införskaffat, och den satt helt perfekt. Vilket innebär att den är för stor för övriga hästar, men om jag gör lite fler hål i nackstycket kommer förmodligen Freja också kunna ha den. Roligast av allt var att vi hade slak lina hela tiden. Jag tog kontakt med henne via den två gånger under hela tiden vi höll på, första gången när vi skulle gå mot grinden och hon liksom stod och tittade, men tog ett steg bort, då var det för att påminna henne om var vi var på väg. Bara ett lätt tryck, och genast hade jag hennes uppmärksamhet igen. Andra gången var när hon skulle in genom grinden, då fick jag också använda det som påminnelse att hon skulle gå framåt. Där var det förmodligen mitt eget fel att hon blev osäker, eftersom jag blev lite stressad när jag stod där med grinden öppen och de andra hästarna stod precis bredvid. Ingen försökte dock gå ut, de vet om att de måste ha tillåtelse att gå ut genom grinden, men man vet ju aldrig..
     Det bästa av allt var nog att hon gick in, vände sig om och väntade. Utan att linan tog emot, hon gjorde det alltså helt på eget bevåg. Ett sådant enormt framsteg! Lycka!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar