fredag 15 januari 2016

Så kan det bli

När yttertemperaturen pendlar mellan -20 och -30 under en veckas tid. Sista lovveckan spenderades alltså mestadels inomhus, och till råga på allt så blev jag även sjuk under helgen när temperaturen blev mer behändig. Nu är jag friskare, fortfarande förkyld, men kommer pallra mig ut med lite hästar imorgon. Debbie kommer jag dock köra en ctrl-alt-delete period på och helt enkelt börja om från början med relationen i fokus. Här har ni (framförallt jag) en länk till det inlägg jag skrev på forumet NH i Fokus, för att få lite feedback på mina funderingar.
       Igår snubblade jag även över en väldigt användbar "bok" här på detta fantastiska internet, Markus Ridakademi. Mycket läsvärt och många tankeställare för den som ännu inte kommit in på dessa tankebanor, för mig är det huvudsakligen vidareutveckling och bekräftande samt förklarande av sådant jag redan hunnit nudda vid. Mer kunskap åt folket!

     Idag har jag i alla fall spenderat lite tid med Debbie, Myra var såklart med hela tiden. Det är rätt intressant att studera hästarna när man går ner i hagen, först skulle jag ta in Freja eftersom en av våra två hovslagare skulle komma och sko en häst, och hon stod nästan längst ner vilket gjorde att jag kunde ignorera Debbie fullkomligt utan problem. I vanliga fall brukar jag ha problem att ignorera den häst jag ska ta in/prata med eftersom jag har ett mål, ungefär som att säga till sig själv "Tänk inte på potatismos". Vad gör hjärnan då? Tänker på potatismos! Debbie och Mysli stod närmast, en bit nedanför där träden börjar, Debbie stod faktiskt uppe i skogen nu när jag tänker efter, och Mysli stod bredvid den vanliga stigen. På hästarnas sovplats under träden som lutar sig över staketet på motsatt sida av hagen, lite längre ner, stod Ambellina, Primula och Freja. Övriga hästar befann sig nere vid balen för tillfället, när jag hade gått så pass långt att jag nästan hade kommit i höjd med Mysli insåg jag två rätt självklara saker. Två hästar hade fokus på mig, och dessa båda hade fokus på mig av fullkomligt motsatta anledningar. Den första kan vi snabbt lista ut, Myra, självklart. Hennes reaktion på att jag gick in i hagen var följande;
      Hon spetsade öronen, tittade på mig en liten stund och varierade sedan mellan att titta på mig och att äta från balen. När jag var nästan i höjd med Mysli backade hon ut från där hon stod mellan de två andra och började att röra sig mot mig med öronen i flygplansläge (bakåtvinklade/utåt åt sidorna, som en fokuserad häst vid ridning/körning). Hennes kroppsspråk var målmedvetet och avslappnad, samma typ av fokus som Primula har när hon väljer att ta i exempelvis när man kör henne med någon tyngre vagn. Häst nummer två var Debbie. Men här var fokus av en helt annan anledning, hon lade märke till mig redan när jag gick in i stallet, hon stod och spanade när jag gick till grinden och fortsatte titta på mig när jag började gå nedåt. Hon såg förmodligen att jag höll i ett ledrep eftersom hon, när jag kom upp i höjd med Mysli, vände sig bortåt. Hon gjorde en bakdelsvändning och trampade över med frambenen så att rumpan hamnade mot mig, öronen vinklade i samma riktning (d.v.s. snett bakåt) och alla fyra hovarna i backen. Inte riktigt spänd eller rädd, men liksom beredd att avlägsna sig från en eventuell press. Mysli blev förstås förorättad när jag gick förbi, hennes kroppsspråk blev ett sort "Men hallå!", så jag stannade och lät henne kliva ikapp så jag kunde hälsa på henne. Hon har varit rätt sur över bristen på stallvisiter och ridturer nu under lovet, men ridlekisterminen har nu börjat om så det är full rulle igen!       Debbie vred huvudet åt vårat håll och bestämde sig efter några sekunder för att komma ner, vilket Mysli blev mindre glad över. Jag sa ifrån då Mysli pratade med för stora bokstäver, man får faktiskt lov att hålla sig till samtalston när man är nära människor, vi är ju lite bräckliga och går lätt sönder om vi hamnar i vägen! Hon är ju dock chef och ansåg att Debbie inkräktade när även Myra sällade sig till vårat lilla sällskap, så medan jag och Myra hälsade passade Mysli på att gå mellan Debbie och Myra och på så sätt trycka bort Debbie, som hamnade med ändan mot Myras rumpa. Ingen av dem vill gärna stå utanför stigen, det är ju rätt mycket snö där nu, därav Debbies lite otympliga placering. Jag hälsade färdigt på Myra och gick sedan förbi både henne och Debbie, som noggrant följde mig med blicken vilket ledde till att jag fortsatte ignorera henne. Klapp på axeln till mig själv för min lyckade ignorering, bästa hittills! Debbie valde snabbt att följa efter när jag gick ner mot de tre som stod uppradade vid staketet. Jag stannade mitt framför dem och lite som på en given signal klev Ambellina och Freja fram till mig, samtidigt som Myra och Debbie kom ikapp.

     Fyra mjuka mular ger väldigt mycket intryck, min hjärna brukar bli helt tom när sådant här händer, alla tankar byts ut till en surrande tystnad. Förmodligen är det därför jag inte kan precisera allt speciellt noggrant här, men vi hälsade lite allihop i alla fall, innan jag började göra närmanden mot Freja och sedan satte ledrepet runt hennes hals. För att få med mig hästen som är låg i rang mellan en hög med hästar som är höga i rang får man prata med lite stora bokstäver så att de flyttar sig nog långt för att hon ska våga gå förbi. Måste ta tag i hennes brist på självförtroende också.. När jag hade tagit in Freja i stallet, dammat av den lösa snön från ryggen (för att den inte ska smälta och blöta igenom pälsen när hon blir varm av att stå inne) och gett henne något att tugga på så återgick jag till hagvisiten. Nu hade alla utom QP och Debbie ställt sig vid balen, QP stod på sovplatsen och Debbie i skogskanten ungefär i höjd med balen. Jag gick förbi QP och stannade när Debbie vände sig lite för att titta rakt på mig. Hon följde mig med blicken hela tiden, idel spetsade öron och hämmad nyfikenhet. Jag gick upp till staketet och stod där ett tag, betedde mig som om jag var upptagen med att göra något och sysselsatte mig helt enkelt med att slå lätt på staketet för att bli av med snön.
      Myra var inte sen att komma fram, vilket gjorde att Debbie bestämde sig för att undersöka vad jag höll på med. Det här upprepade jag några gånger och bytta även plats, jag hälsade lite avmätt på Debbie, inte ointresserat utan bara lät det vara så att hon fick bestämma var gränsen gick. Efter en stunds upprepning av den här proceduren, Debbie följde efter men höll sig på avstånd så länge inte Myra kom fram, så hängde jag upp ledrepet i två av träden och satte mig på huk en bit ifrån det.
     För Debbie var det som om jag sa "Okej, nu chillar vi.", hennes reaktion var liksom att sänka huvudet, gäspa, slicka sig om munnen, gäspa ännu mer, blinka långsamt och hålla ögonen halvslutna. Hon kom fram och undersökte mina händer, väldigt mycket fokus på mina händer. Myra var förstås också närvarande, men hon var inte lika frågrik utan höll sig som ett bakgrundsmummel hela tiden. Debbie betedde sig lite som om hon trodde att hon skulle bränna sig på mig till en början, vilket dock försvann andra gången jag bad henne komma fram genom att sätta mig på huk. Hon backade nämligen ifrån en stund, men kom tillbaka när jag bad henne om det. Det kändes riktigt skönt, hon började slappna av, nafsade lite men jag avbröt det genom att hålla henne ifrån mina händer och använda mig mer av resten av kroppen för kommunikation, lutade huvudet mot hennes bland annat. Hon snusade mycket med mulen mot mig, lät mig klia henne på huvudet och så, men hon var inte riktigt beredd på mer press än så. Hon ville ha plats, så hon fick plats.
      När jag ställde mig på sidan av hennes huvud betedde hon sig på samma sätt som jag såg henne göra för några dagar sedan när hon och Freja putsade varandra, då backade hon lite halvt och satte huvudet åt sidan, som om hon ville att Freja skulle flytta på sig. Hon ville inte släppa mig mot hennes bog på den sidan, ungefär, så jag stod kvar där och satte mig på huk, kliade och så vidare. Allt som allt var det riktigt bra och avslappnat, jag duttade henne på mulen med ledrepet men gjorde inte mer med det, ett steg i taget! Hon hade ett uttryck som sa "Åh, vad skönt, du lyssnar", och betedde sig lite förebrående, som om jag borde ha gjort det tidigare. Allt säger dock att hästar inte tänker på det sättet, absolut inte så långsiktigt, men det är ju inte ett helt utforskad område. Kanske har det blivit en väldigt utdragen variant av när en häst tillrättavisar en annan och sedan kommer fram till den och putsar på det där "Jag är inte arg på dig, vi är vänner, men det var dumt gjort"-sättet.

Väldigt långt inlägg, grattis till den som orkar läsa, men jag skrev det huvudsakligen för att jag själv ska kunna gå tillbaka och läsa det. Imorgon ska jag förhoppningsvis göra fler förnuftiga saker!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar