tisdag 6 oktober 2015

Myra

Efter att ha studsat ut och hjälpt mamma förbereda inför ridlekisbarnens ankomst, det vill säga förflyttat QP, Mysli, Röros och Primula från hagen till stallet, stannade jag kvar och bara var med hästarna i hagen.

     Alla fyra kom förstås fram när jag klev in genom grinden, Debbie, Freja och Ambellina förväntade sig något, Myra ville prata. Insikten gjorde mig lite halvt illamående, Debbie, Freja och Ambellina behandlade mig på ungefär samma sätt som Flisan gjorde i början. Gick man in i hagen så skulle någon ut, klämmas på, matas eller liknande. Något skulle göras. Att bara vara i hagen förstod hon inte. Det känns väldigt mycket som att jag har tappat det där, bara vara. Det inser jag nu, när jag verkligen ser hur den minst hanterade hästen vill umgås och vara, medan de övriga förväntar sig något. När detta något inte inträffar, sysselsätter sig övriga med saker runt omkring. Debbie går först, strosar iväg med mulen mot marken, stannar och snappar åt sig några grässtrån innan hon fortsätter sin beslutsamma promenad ner till balen.
     Freja följde efter, hon uttryckte ett stort "Jahapp.", det var inte mer med det liksom. Ambellina kom fram och pratade lite innan hon strosade iväg, som vanligt full av energi. Myra å andra sidan, hon stod där strax bakom mig. Lugnt, stilla. Fundersam, beslutsam, nyfiken. Det kändes lite som att hon prompt ifrågasatte min inre stress, stressen över samhällets krav på mig som människa. Stressen över mina krav på mig som människa. Jag kände igenom hennes ben, när vi ändå diskuterade saker. Masserade och klappade från halsen ner till karleden, hon följde min hand med blicken, och när den stannade vid kotan sänkte hon huvudet för att undersöka min hand. Frågande, stillsamt beslutsam. Hela tiden beslutsam. Hon är en väldigt seriös liten dam, hon vet vad hon vill och tar ett väldigt stort ansvar för att öppna andras ögon, det känner jag redan nu. Mysli lutar åt det hållet, hon också. men hon är lite mer ignorant, lite mer självisk, inte fullt så beslutsam.
     När ridlekisbarnen väl kom kände jag att Myra tyckte vi var färdiga. Hon uttryckte att hon ville springa, hon hade den där uppsynen hon har när hon vill leka med de andra hästarna. Jag trodde först att hon skulle tappa fokus när barnen kom, men icke, hon fortsatte vara med mig, så jag sprang helt enkelt några steg, indikerade för henne att hon skulle göra det hon ville. Hon studsade naturligtvis iväg några steg, laddade energin. Fortfarande med mig, Myra tittade på mig med sina beslutsamma ögon, jag springer en bit till och ser hur Myra flyger iväg som skjuten ur en kanon, hon dansar en vild dans när hon reser sig mot mig och slår med hovarna i luften.
     Just det där ögonblicket sitter fast. Myra står som ett blixtnedslag med framhovarna som slagsvärd i luften, med mig. Hela tiden med mig. Sedan brallar hon iväg, stannar upp där hästarnas stig börjar, vänder sig mot mig en gång till. Hon säger; nog. Tittat upp mot stallet och låter höra ett halvt gnägg, förmodligen någon form av "Kom ut snart, mamma!", avsett för Mysli. Jag är ofantligt nyfiken på hur den här lilla vilda damen kommer utvecklas i framtiden, jag misstänker att hon kommer utvecklas till en ofantligt stark individ.


   Ja, vi var ute i söndags också förresten. Vi klättrade i backarna på hitresidan av Valsberget med Debbie, Röros och QP. Trötta hästar, men roligt var det!

Vill vara lite tacksam för inspirationen Urhästen har erbjudit genom sin blogg, vilken jag snubblade in på för några dagar sedan. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar