lördag 25 april 2015

Peace of mind

Få uppdateringar här på bloggen, men så blir det ibland.

     I förrgår åkte jag och Anton iväg till Thorells Morganranch här i Blåsmark, för att Anton skulle få uppfylla sin lilla dröm om att hoppa. En något försenad födelsedagspresent, men den föll i god, om än något blöt, jord och han överkom nervositeten snabbt. D-ponny araben Farez fick agera läromästare, något han skötte alldeles utmärkt. Tre gånger till ska vi dit så han får hoppa, sedan blir det förmodligen fler gånger för egna slantar.



     Jag började kolla på en dokumentär som någon länkat på Gotlandsruss.ifokus, en dokumentär som verkligen fick mig att tänka till. Den gav mig verkligen en ny syn på saker, precis som personen som länkade den sagt. En direkt intressant upplevelse, hur man så enkelt kan få insikt i något man inners inne redan haft ett hum om, men inte riktigt kunna greppa.

     Sedan barnsben har jag spenderat större delen av mina dagar i hagen bland hästarna. Jag var alltid med i stallet som liten, så fort jag kunde sitta upprätt fick jag börja åka på hästarna när de skulle in från hagen. Den vanan sitter i fortfarande, med skillnaden att jag inte behöver någon som leder hästen längre. Jag lekte med hästarna i hagen, busade med unghästarna och lärde mig hur rangordningarna fungerade, vem som bestämde över vem. Ifrågasatte vad de gjorde och varför, det gör jag fortfarande. Hästarna har lärt mig otroligt mycket genom åren, det gör de fortfarande, våran ponnyflock har uppfostrat mig minst lika mycket som mina föräldrar gjort. Lärt mig skillnaden på vad en bra ledare och en dålig ledare är, lärt mig att visa respekt och hur man ska vara för att förtjäna respekt. Tvång är ingenting som faller sig naturligt när det kommer till respekt. Respekt vunnen genom att tvinga någon till någonting är bräcklig respekt, sådan respekt som faller i bitar när man vänder ryggen till.

      Yazzå var en sådan ledare, Flisan har varit en sådan ledare och lutar lite åt det hållet fortfarande. De spöade skiten ur de andra hästarna, på så sätt blev de snabbt högsta hönset, men som ledare ska man inte bara äta först, stå på de bästa platserna, ha tillgång till allt och rätten att flytta på andra. Ledaren ska se till att flocken har det bra; hon (i våran flock och i vilt tillstånd, i en hingstflock är det såklart en han) ska se till att flocken har nog med mat, vatten, skydd för kalla vindar och regn, hålla uppsikt för faror. Varken Yazzå eller Flisan har varit speciellt bra på dessa punkter. Speciellt Flisan hade problem med detta i början, kvällstid stod hon vid grinden och ville gå in i stallet - ovan att gå på lösdrift. Oftast tog Mysli med sig resten av flocken och promenerade ner till ensilagebalen vid sådana här tillfällen. Så som det ser ut i dag är Flisan boss i hagen, men Mysli är den som leder.
     Skillnaden på Flisan och Mysli är att Mysli inte kräver att de andra ska vara underdåniga. Självklart smäller det om de är uppkäftiga mot henne, men hon jagar inte undan de andra hästarna för att det finns en chans att traktorn kommer med mat, hon rusar inte mellan alla mathögarna för att försöka äta all maten på en gång, hon behåller inte halva ensilagebalen för sig själv när det ställs in en ny i hagen. Hamnar någon i vägen så flyttar hon på denne, hon delar gärna sina mathögar med de flesta av hästarna i flocken. Kommer en annan häst, förutom Ambellina som ibland får tillträde, i närheten av Flisan mat så åker inte bara öronen in under manen, läpparna dras upp, huvudet sänks, tänderna klapprar och i många fall svänger rumpan runt med hovarna i luften.

    Det här kan man jämföra med sociala grupper bland människor. I en grupp kan det vara jämställt mellan personerna, kanske är det så att tre av fyra vänder sig till den fjärde personen när det uppstår frågor men det blir aldrig större diskussioner eftersom den fjärde personen har mest erfarenhet och kunskap, samt är öppen för förslag från de andra. I en annan grupp är en person överglänsade det högsta hönset, hen bestämmer allt, tillåter inga ifrågasättanden och har alltid sista ordet, alltid all uppmärksamhet. När man då delar på gruppen, ser personerna var för sig. Då kan personerna i första gruppen prata gott om sina vänner medan personerna i den andra gruppen snarare snackar skit om sin självutnämnda diktator och gör tvärtemot vad denne sagt åt dem.

      Många tankar som ville ut här, exemplen ovan är bara mina egna åsikter, självklart varierar allt beroende på individerna och ingenting är någonsin ristat i sten. Dokumentären fick mig att tänka efter kring sådant här, det där med tvång. Sporrar, spön, bett. Allt är inte ont när man brukar det rätt, såklart. Men vad är då rätt, och hur ser man på hästen vad den tycker är rätt? Man ska vara en rättvis och respektfull ledare när man arbetar med sina hästar. Undvika att bli arg eller irriterad, sådana känslor hör inte hemma bland hästar. Balans är vad som ska eftersträvas, det finns inga måsten.

All you have to do is be, listen, watch and learn.

     Det här är nog början av något, vad vet jag inte riktigt ännu. Det började i alla fall idag. Jag red Debbie med ridrepgrimman för första gången, hela tiden med en mjuk inställning och tanken "Jag behöver inte kontrollera allt" fastpräntad innanför skallbenet. Hon var så nöjd, så avslappnad. Vi behöver öva lite på att bromsa, men hon galopperade lugnt och sansat för första gången. Hon lyssnade dock inte på när jag ville sakta av, så de kommandona behöver befästas lite. Och så ska vi jobba mer från marken. Bara vara lite. 

Sommaren 2006, hon gillade inte människor.
Jag vill hitta tillbaka till den där magiska kontakten.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar