lördag 4 oktober 2014

Kalaspuffligt.

      Under gårdagen roade vi oss med att kasta ut Antons alla saker ut släpet samt åka iväg och gratta Gabriel (Kilgannons nya ägare) på födelsedagen! I omvänd ordning. Mamma knepade ihop en fotobok av Kili (som Kilgannon nu kallas, the Hobbit referens) med bilder på både honom och hans förfäder som Gabriel fick i present tillsammans med ägarbeviset på lilleman.

Första bilden jag fixat lite med i PS, råkade dock spara över originalet.. *klantig*

Liten har blivit ganska stooor.

       Efter tömningen av släpet bar vi in Freja, som dock gick själv, och Debbie, som vi bokstavligen fick hala och bära in med hjälp av longerlina, halsring samt mig och Anton bakom rumpan, och åkte iväg till Vitsand för ett snabbjobb under sadel. Båda damerna skötte sig alldeles utmärkt och Debbie travade för första gången utan problem på banan, hon tog inte i, men hon travade på stadigt i alla fall. Freja hade lite problem att hålla traven när vi red ett rätvarv, men sedan är hon inte helt musklad för att bära ryttare i högt tempo samtidigt som Anton är rätt ovan ryttare, de är väldigt duktiga med tanke på förutsättningarna! Eftersom Debbie har haft sådant problem att springa på banan så testade jag att rida med skygglappar och det hjälpte faktiskt, damen blev plötsligt väldigt mycket mer fokuserad.

Debbie på betet

Anton och Freja, vidare kommentarer känns överflödiga..



     Idag tog jag och Ambellina en liten promenad. På med träns och reflextäcke samt stogjorden som fick agera bälte åt täcket så det inte skulle åka av eftersom jag inte hade någon sadel att montera fast det i. Bettet var spännande tycket Ambe och tog det snällt i munnen, vi testade ett par gånger och sedan fick det sitta på utan att jag spände några spännen en stund så hon hann vänja sig vid det någorlunda. Käkremmen spände jag som man ska men nosgrimmorna fick sitta lite lösare eftersom jag inte villa tvinga igen munnen på henne. Jobbar man med en häst som undviker bettet genom att gapa är det såklart bra att kunna dra åt nosgrimman en aning just för att förhindra det, men när hästen har bett på sig första gången är det inte så himla noga tycker jag. Bara tränset inte ramlar av eller skadar hästen! Hon pillade väldigt mycket med bettet, såklart, men när vi gått en bit så var det som att hon tänkte "Jahapp, då får jag väl ha den här prylen i munnen då!" och fokuserade på annat istället. För den nyfikne kan jag berätta att det var ett av Debbies träns jag använde, med ett tredelat tränsbett - lösa ringar, 10,5cm. Passade alldeles utmärkt och var lagom långt i frökens mun! 
      Vi mötte diverse bilar och kollade närmare på brevlådor samt soptunnor som först verkade hästätande, men vid närmare inspektion inte alls var särskilt farliga. Det är så himla skönt med en unghäst som inte får spader bara för att man går iväg själv, Ambellina är snarare tvärtom vad det gäller spännande utflykter; "Va, ska vi redan gå hem? Happ!". Mycket duktig liten fröken! Senast jag jobbade med henne var hon så himla ofokuserad och uppkäftig att hälften var nog, men nu har hon fått gå med de sura tanterna istället för fölen, så det har blivit en del bankande-i-huvudet. Så nu har damen alla hovar på backen igen!


Halvtaskig mobilbild, men den får ni hålla till godo med!

Over and out!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar