tisdag 17 juli 2012

Snubbel, halk..

Ja, jo, alltså, jag skulle ju skriva om måndagsturen med Trixi igår, men det blir visst idag. Har inte haft tid att skriva alls faktiskt, förrän nu ikväll. Flisan är betäckt, QP klarade kvalet och Primula blev tvåa i sitt lopp i boden idag. Hon gick 2.51 och segrande Picazzo gick 2.43 eller något sådant, och Karin tyckte hon kändes seg, men alla har vi våra dåliga dagar!

Måndag

    Seg morgon, mupp och föräldrar susade iväg till luleå någon gång mellan 8 och 9 på morgonen, jag vaknade, naturligtvis, och kunde inte somna om, så jag höll dem sällskap tills de då åkte iväg. Då låg jag och lilla hunden på soffan och lyssnade på radion, någon röstburen berättelse skriver av Åsa Larsson, 1915talet, norra Sverige, tydligen årets sommarföljetong eller något annat svammel. Den var ganska bra i alla fall. Dög åtminstone att lyssna på!
    När jag väl ätit frukost, typ 11-12 någongång, det tar sin lilla tid innan man blir hungrig när man vaknar för tidigt, så bytte jag om och släpade mig iväg till hagen, där alla hästarna glatt mötte mig. Trixi kom fram även denna gång! Uppriktigt imponerad faktiskt, inte ofta hon visar sådant, alls, men det händer väll alla antar jag. I vilket fall så red jag henne barbacka till stallet som vanligt och monterade på utrustningen för att bege oss ut på vägen, där vi snabbt blev omsvärmade av diverse insekter, myggor, flugor och alla sorters bromsar.
    Det blev rätt mycket joggande, mest för att vi inte skulle bli uppätna, men också eftersom Trixi var rätt pigg trots att hon motionerade under gårdagen. Hon kändes så stabil att jag, faktiskt utan att tänka på det, red henne på en hand nedför backen, hon bromsade ordentligt, fattade galopp på den plana delen när jag bad henne och saktade ner utan att jag rörde tyglarna, jag bara lutade mig lite bakåt, satte mer tyngd alltså och gjorde ett "Mmm" ljud. Jag använder det för att sakta av på mina hästar, eftersom "Saktaaaa hooo" som mamma annars använder är så likt "Wooh" som jag använder för att stanna, oftast. 
    I uppförsbacken vid sågen, mot Liden, mötte vi Bernt med rullstolen, som vanligt mitt på vägen så vi passerade på insidan, Trixi såg ganska så väldigt skeptisk ut och sprang ungefär som en makaron precis förbi. I Lidenkorsningen kom det en farbror i en permobil från blåsmarkshållet, han var någon meter från lidenvägen och när jag och Trixi var några meter bort började hans permobil plötsligt att tuta. Den hade alltså någon sorts censor som meddelar när någonting är i närheten, gissningsvis för att han antingen hör eller ser dåligt, han såg oss inte förrän grejen började tuta. Trixi blev faktiskt inte rädd, vilket förvånade mig såklart.
   Det var rätt mycket folk på Hembygdsgården, cafét är öppet mellan 10-16 eller något sådant, i vilket fall så är det folk där alla dagar, någon gång, eftersom djuren måste ha mat. Den här gången stod det inga bilar nedanför stigen upp i skogen, så vi svängde upp och fattade galopp på vägen, hon orkade något tiotal meter och sedan joggade hon upp resten av vägen, men det gick rätt tungt. Det krävs en hel del peppande för att ponnyn ska känna någon lust att kämpa sig upp.


   Vi red omkring ett tag, vi for åt andra hållet längs det halvaktiga elljusspåret men vände då det var en trasig bro även åt det hållet, i övrigt är vägen fin och så, men de trasiga broarna är svåra att ta sig förbi, så vi vände i alla fall och Trixi bestämde sig för att vi skulle upp mot Utsikten, som ligger en bit högre upp, dock red vi bara tills det började dyka upp blöthål mitt på vägen, och tills vi höll på att bli uppätna. I nedförsbackarna är det ju rätt jobbigt att rida eftersom man måste skritta och hjälpa hästen att bromsa, så man har inte så mycket rum att vifta bort hungriga insekter på, och Trixi tappar så lätt balansen om hon håller på att ruska av sig huvudet..
    Väl nere från den stigen, som för övrigt var rätt stenig, men Trixi är så säker på foten att jag i alla fall vågade rida henne där, Flisan hade det varit värre med, så fortsatte vi åt det håll vi brukar rida, och där galopperade vi för att bli av med det moln av kryp vi vid det laget samlat på oss. Vi gasade på rätt rejält, när vi kom till den rätt branta nedförsbacken så vände vi dock, Trixi började ha mjölksyre känningar redan då, och hon skulle ju orka hem också, så vi galopperade tillbaka och dök in bland blåbärsrisen på den lilla stigen som leder direkt åt höger när man kommer upp, annars fortsätter den bredare vägen rakt fram och där kan man då välja åt vilket håll man ska. Vi joggade nedför fram till den sista biten, som är brantast, där orkade hon inte riktigt bromsa ordentligt utan gled och halvsprang en hel del, väl nere kollade vi efter bilar och gasade sedan på i trav längs vägen.
    Jag har lagt märke till att efter man har klättrat sådär med henne springer hon lätt väldigt mycket fortare, gissar att det har med uppvärmningen av musklerna att göra eller så, i alla fall så höll vi ett rätt högt tempo hela vägen hem, hon ville minsann inte skritta, men jag tvingade henne till det vid garaget ungefär eftersom jag tyckte att hon skulle orka gasa hela vägen från nedanför backen vid sågen och uppför backen till Bodsjön också, så hon fick hållas.
   När vi då kommit nedanför backen drog vi som sagt järnet, och hon bara ökade, ökade och ökade tills hennes ben nästan inte hängde med, vilket antingen berodde på mjölksyran eller bristen på starka muskler, i vilket fall som helst är det något vi jobbar på! Uppför backen orkade hon hålla ett högre tempo uppför första biten åtminstone, sedan slog mjölksyran till och hon orkade inte riktigt, så hon tog till sin intressanta kämpa-travstil, breddar som fan och tar i som om hon drog 200 kilo maratonvagn, visserligen går det lite långsammare, men hon tar i för kung och fosterland. När vi kommit upp på plan mark hade hon ork att öka tempo lite tills vi stannade i korsningen. Resten av vägen hem stressade vi lite, det blev mer avjoggning än avskrittning, med så mycket kryp som det var.. På med bromsblockare och sedan iväg till hagen för att spraya lite på resten av hästarna och dumpa en väldigt svettig Trixi. Mysli höll såklart på att dö medan Röros och Debbie närmast åt upp sprayflaskan..


Tisdag

   Jag, mamma och Fredde for iväg med Mysli till hembygdsgården för att köra lite folk, vilket vi roade oss med från ungefär 11.00 till någon gång mellan 14-15. Hemska barn men en hel del pengar blev det i alla fall. Konstanta 10 minuters turer från det att stället öppnade tills Mysli blev för trött och vi körde hem. Jag tog ut Mysli ur stallet, efter att ha skrämt slag på henne med bromsblockaren, hoppade upp med flaskan i handen, vilket det tog några sekunder att övertala henne att det faktiskt inte var livsfarligt.


    Ute i hagen socialiserade sig resten av hästarna med mig och fick varsin dos med bromsblockaren. Debbie har börjat bli mer och mer social också, när vi var nere för att leta rätt på vattentunnan som någon ponny sparkat iväg var alla hästarna jättetörstiga, så jag fick köra lite köordningsträning med dom. Debbie fick dricka först för att hon råkade stå längst fram, sedan när hon druckit i fem minuter och till slut lyfte huvudet fick Trixi dricka, som stod bakom Debbie, sedan blev det lite mer vatten så jag släppte fram Mysli så att båda kunde dricka samtidigt. Sist blev Röros och Pärlan, som nog var argast eftersom hon itne vågade gå emot mig men ville dricka, så det var nog rätt nyttigt för henne att vänta.
    När ordningen var återställt kom Debbie och puttade lite på mig, så jag kelade med henne en stund, jag klappade Pärlan lite i förbigående medan hon drack, mer social träning, och då dök det plötsligt upp en mule vid min höft som krävde uppmärksamhet. Debbie hade stoppat huvudet under min arm, sedan försökte hon jaga bort Röros på samma sätt som Primula jämt skulle jaga bort både Debbie och Röros när de ville kela. Lite roligt ändå. precis som den här bilden.


Nu mot sängen och drömmarnas land.
Ciao!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar