lördag 14 juli 2012

Ers majestät.

Jahapp. Denna vecka har det varit lite slött, man har varit ganska mör efter heldagen på travet, och vädret har inte varit speciellt inbjudande heller om man säger så. Regn, mulet, blåsigt och kallt. Nu var vi faktiskt ute och körde i.. Eh.. Onsdags? Och efter en snabb titt på mammas facebook ser man att det var torsdag, men det var ju ganska nära i alla fall! Roar mig som vanligt med att göra sjutton saker samtidigt, redigerar bilder, mailar bilder, skriver här och kolalr runt på alla ifokus sidor jag är med på, min användare där heter för övrigt Qalaspuff, och på tal om det! På QP's fodervärdars blogg finns det lite nya bilder och en video på henne också, nytt kval försök för henne blir det på måndag! I alla fall..

Torsdag

Upp på morgonen och ta in de två stackars ponnysarna som stod och häckade i hagen här utanför. Vi har numera släppt över hästarna på betet efter att mamma fixat strömmen och jag grävt fram vattentunnan, men eftersom Mysli haft fång en gång redan så får hon stå hemma på nätterna för att hon ska vänja sig vid gräset lite långsammare, och då gör vi även så att vi tar med närmsta ponny som sällskap, och tanken är att dessa två ska motioneras sedan på morgonen innan de släpps över i beteshagen igen.
    Då vi släppte över hästarna i onsdags lyckades vi ju i alla fall med våran fina idé första dagen, det var lite mulet men åtminstone inte regn, så vi monterade på Röros och Mysli sina parselar och spände för maratonvagnen. Som vanligt gick det väldigt bra, vi körde runt byn och den här gången gick Röros väldigt mycket rakare än förra gången.
    När vi kommit in i själva byn, så såg vi att Linneas mamma, Eva, tror vi i alla fall, stod nedanför lägenheterna och sedan blev uppplockad av en vit bil som då sedan försvann ur sikte runt hörnet då den körde ut från vägen som går förbi lägenheterna, när den då sedan dök upp mitt i korsningen höll Röros på att avlida fullkomligt. Hade hon inte varit fast monterad i Mysli, som inte är så lätt att springa iväg med, hade hon varit halvägs hemma efter två sekunder.
    Väl genom korsningen fortsatte vi, Röros lite smått på tårna, och då dyker det upp en bil på en lite väg som går mellan husen på vänster sida, Röros höll på att skita ner sig en gång till. Dock kastade hon sig inte lika häftigt, Mysli tittade lite förvirrat på henne och undrade väll förmodligen vad hon hade för sig, hon såg minsann ingenting farligt. Det intressant var väll att när vi passerade den hemska takplåten som ligger gömd i gräset bredvid ett av husen tjugo meter bort från vägen där bilen kom ut, som hästarna vanligtvis ska dra för när de ser, den brydde sig ingen utav dom om, alls.

Kamera bild på den goda, medeltids inspirerade middagen.

Mindre seriös bild med ett alternativt användningsområde för boots, modell: Röros!

Lördag

Ja, jag vet. Lite väl långt mellanrum mellan träningarna här, bättre lycka nästa vecka, hoppas jag. Jaja, i alla fall så vaknade jag av mig själv strax innan mamma kom upp och väckte mig, vi tog in hästarna, Debbie och Mysli den här gången, på en gång och åt frukost när vi kom tillbaka, vi åt en så ordentligt middag igår att ingen av oss var speciellt hungriga förrän på tillbakavägen.. 
    Debbie var på ett ordentligt gris humör, och inte alls nöjd. Hon gick snällt från hagen och in i spiltan, flyttade sig snällt åt sidan när jag borstade henne och sedan skulle jag kratsa hovarna på henne. Första framhoven fick jag slita upp, akut hovhäfta, och sedan försökte hon ställa sig på det ben som hon snabbt upptäckte var uppe i luften, så hon la sig halvt ner två gånger, jag höll dock kvar i benet så hon stod snällt när hon ställt sig upp igen, försökte inte ens bita mig i rumpan..!
    Första bakbenet var det värre med, i vanliga fall får man lyfta upp, hon trampar ner, man lyfter upp igen och hon trampar ner igen, tredje gången får man hålla benet. Men idag skulle hon trycka upp mig i väggen så fort jag rörde benet, hon drog in det under magen och försökte putta undan sig med rumpan, men det gick inte riktigt som hon tänkt sig, för jag har insett det praktiska med spiltor. Om man ställer sig med ryggen mot ponnyn och sätter händerna på spiltväggen, då kan man hur enkelt som helst trycka upp ponnyn mot väggen,  bara genom att hålla emot med armarna och trycka bakåt med sin egen rumpa. Det uppskattas dock inte alltid av dessa små russ och shettisar, men det är väll deras problem, eller hur?
    I alla fall, jag tryckte upp henne mot väggen två gånger innan hon till slut gav upp och lyfte på benet, och då genomförde hon sin vanliga lyfta-trampa-lyfta-trampa-lyfta-hålla ritual, jag berömde en hel del när hon väll lyfte ordentligt och slutade trycka mig mot väggen såklart, det är ju bra om hon förstår vad som är rätt också, och tro det eller ej, men på andra bakbenet lyfte hon det själv!! Inte fullt så bra som Röros, hennes ben behöver man bara nudda så håller hon upp foten själv, ge henne lite stöd längst ut i tån bara.. Men, hon lyfte på första försöket! Jag dränkte henne i beröm och klappade henne, hon såg mest förnärmad ut efter att jag bankat ner henne i skoskaften, men, men.

Efter någon ridtur för inte så länge sedan, ponnyn välte..

   När jag då sedan skulle dra åt selgjorden rök det verkligen ur öronen på henne, hon högg efter mig tre gånger, och fick tre snytingar till svar. Hon är förbannat tjurskallig, oturligt nog har hon lyckats få sig en minsta lika tjurskallig människa på halsen, så hon har en del att kämpa igenom om hon på något sätt ska lyckas ta över. I vanliga fall skulle jag inte knäppa en häst över näsan, men Debbie är så pass obrydd att hon knappt reagerar, hon är också den av våra hästar som faktiskt tycker om att borstas i ansiktet, vissa andra skyr detta som pesten, speciellt Mysli som är väldigt rädd om sina öron.
    Första biten av körturen var Debbie så arg att hon inte ville gå framåt i skritten ens, i vanliga fall skrittar hon ifrån Mysli utan att man gör något, men nu tog hon en decimeter långa steg och slängde sig runt om jag så mycket som tittade på vänster töm, vilket gjorde att jag körde med röst, spö och höger töm. Men hon hängde inte i vänster töm, och hon gick faktiskt rakt, så lite bra gick det ju, förutom att hon skrittade i 15 minuters tempo..
   Efter några hundra meter av tjafsande och kämpande för att få henne att hålla jämna steg med Mysli lyckades jag till slut få henne att länga steget och gå fram på tömmen, i säkert flera meter, men sedan skrittade hon i alla fall ordentligt tills vi skulle börja trava nedanför backen. Vi joggade ganska långt, vi körde bort mot Liden trots att det är rätt backigt, men Debbie har slutat klaga så mycket på att det drar lite i svanskappan när det går nedför, sedan har hon dessutom börjat bromsa upp vagnen ordentligt, som en liten bonus.
    Över bron var hon lite skeptiskt, öronen rakt ut och lite blås, lite högre benrörselser och sådant men inget väldigt, Mysli brydde sig ju inte så då var inte farligt. Och sedan skulle vi passera badplatsen, bredvid parkering stod det ett kåpsläp, och Mysli, som inte gått på ett par dagar, avled på plats och skulle bara dra, jag och Debbie såg mest förvirrade ut när flakvagnen plötsligt kastade sig framåt för att sedan tvärnita och vika ihop sig så pass mycket det går, som tur var är den ju inte fullt lika svängbar som maratonvagnen, även om Mysli nu inte backade utan mer bara tvärnitade, så hade risken för en vältning varit större med den.
     Under det hela långa taget skötte sig Debbie riktigt bra, och Mysli var mest dum enligt mamma, jag var ganska upptagen med att få min häst framåt, tjurskallig, så jag tänkte inte så mycket på vad Mysli hade för sig. Under raksträckorna gasade vi på lite, och när jag väl fick fart på Debbie, som inte ville ta stöd eller gå framåt, var Mysli faktiskt tvungen att ta i lite för att hänga med.
   Och sedan det där steget.. Först nu har Debbie börjat länga ut steget lite, och det är verkligen som så majestätiskt, Mysli tar två till tre steg när Debbie tar ett. Vi gissade oss till att hon nu för vagn ganska otränat joggar runt 2.30 åtminstone, så tänk lite muskler på det där. Vi insåg att hon nog hade lite bättre ork än vi trodde, då vi först tänkt vända vid familjen Johnssons gård, de har en perfekt infart och utfart där man kan köra runt utan att behöver svänga på den något smala vägen, men Debbie var knappt svettig när vi passerade där så vi fortsatte fram till skjutbanan. 
    Vi saktade av till skritt och skrittade runt i en ganska stor volt, eftersom vi inte vet vad Debbie tycker om att vända med vagn, jag hade lugnt kvalat henne första bästa tävlingsdag om det inte vore för att vi behöver voltträna henne mer, men om vi hinner träna lite voltning och det inte är några problem så kanske vi kan kvala henne i Skellefteå den 29de i alla fall.

  Efter att ha skrittat en bit så att båda hästarna, mest Debbie, fick blåsa lite så gasade vi på lite igen, och Debbie ville inte alls gå fram, hon skulle bara lägga sig i rygg på Mysli så jag tvingade fram henne, rappade till henne med spöt ganska ordentligt en gång, och då brann det av för Debbie, så hon slog bakut och började gallopera, men när hon ställde sig igen låg hon på och tog faktiskt i, jäklar vad fart det finns i den damen alltså! Det är verkligen som att sitta bakom ett litet varmblod, mer muskler och ork och hon går lätt under 2 minuter nästa år. Om hon gör det så blir hon mitt första två minuters russ.. 
    Om jag nu inte får fart på någon annan russtant innan dess, men vissa små bruna russ är ju lite lätt bekväma av sig och springer inte mer än nödvändigt, speciellt inte när jag kör.. Men,vilket år som helst får vi nog sprutt på Mysli också. Och Trixi vill jag kvala så jag kan starta henne i Monté någon gång också. Hon börjar ju vara uppe i rätt bra kondition nu.

Ponnyrumpa med mamma på flakvagnen en bit längre fram,
hon vände sig precis om och sa någonting..

   Jaja, nu ska jag väll gå och lägga mig så jag orkar stiga upp i morgon, slänger in lite bilder som jag till slut lyckats vålda av mobilen så här i efterhand. Det blev visst rätt mycket text.. Får ta en tur ut i hagen och ta lite nya sommar bilder på pållarna också, Debbie har ju vuxit till sig en del och Trixi är inte fullt lika fet längre, nu när faster fått Pärlans hovar fixade törs man väll fota henne också! Blir kanske en visit till en mycket saknade Flisan i morgon också, förhoppningsvis.

Ja, justeja. Vi var på hängnans medeltidsdagar och kollade bland 
annat på Johan och Erik från Trixx när de sprang runt och gnällde 
på gnälliga barn och inte ville använda mitt tändstål och min
flintasten att tända facklan de skulle jonglera med..


Ciao!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar