onsdag 23 maj 2012

Slackers.

Jahapp, nu har jag varit dålig på att skriva igen. Självfallet har vi varit ute med hästarna sedan den elfte maj, inte helt säker på vilka dagar, bara. Meh, sådant som händer när man inte har ork att skriva, har faktiskt i allmnähet blivit lite less på att sitta vid datorn. Nu i sommar blir det inte bara ponnysar och hästar som ska tränas, även kusken/ryttaren behöver lite motion, muskler och dylikt.
    Mysli och Trixi vet jag att vi var ute med först efter det jag skrev sist, sedan har det varit de vanliga söndags turerna med trion. Nu i söndags uteblev denna tur dock, p.g.a ett regn som enligt väderprognosen skulle upphöra runt 14.00, blir ni förvånade när jag säger att, hör och häpna, både SMHI och yr.no hade fel! Inte förän 18-19.00 slutade det att regna, och då var vi dessutom på väg att åka med QP till Grens för vidare transportering till Eskilstuna.
   I stället för söndags turen blev det då en måndags tur, på ridbanan. Röros har tagit sig friheten att tappa en sko, och Trixi har hastigt och lustigt blivit väldigt ömfotad, så det var kusinen på Mysli och jag på Flisan, mamma hade lektion för kusinen medan jag och Flisan övade på volter, lyssna, inte springa och annat som vi vanligen pysslar med. Upptäckte att Flisan har börjat trampa mig på tårna igen, ledarston verkar ha en tendens att vara sega när man bankar ner dom i skoskaften och behöver ofta påminnelser (därför önskar jag ibland att Flisans kommande föl blir en hingst så att man kan göra valack av den, mycket mer lätthanterad!) så jag hoppade av och jobbade henne lite från marken, passade på att peka ut hur skänklarna fungerar också, lite mer sådant så blir det nog bra. Flisan är så himla känslig så sporrar eller ett skarpare bett är absolut otänkbart, martingalen är illa nog, men nödvändig.

   Att lasta en fyra årig shetlandsponny, vilken dessutom är maxad vad det gäller storleken, som aldrig åkt transport i hela sitt liv - är något av en utmaning. Till en början tog vi det lugnt (i och för sig gjorde vi det under hela lastningsbiten och övriga bitar också..) och lät QP gå fram och inspektera transporten. Hon gjorde dock ett snabbt beslut om att nej, dit in vill jag inte. Som tur var befann sig min kära far hemma och kunde hjälpa till med lastningen, så han fick stå på en sida, mamma bakom och jag höll i grimskaftet och stod på andra sidan av rampen.
     Efter att ha försökt få upp ponnyn på det 'vanliga' sättet, inefattande det klassiska lockadent, slitande, puttande och skuffandet, gav vi då upp med detta och tog till halsring och longerlina. Mycket praktiskt, faktiskt. Att hala in hästen är något lättare, så det var precis vad vi gjorde, naturligtvis såg vi till att ponnyn inte blev halvt strypt på kuppen, och med en väldig massa beröm och även godis när hon till slut stod i transporten, chockad och förvirrad.

  Nu har QP i vilket fall som helst kommit fram till familjen.. eh, vad de nu heter, det har mamma koll på, i alla fall så går QP nu med en annan shettis i en grön hage någonstans i närheten av Eskilstuna. My Number One, vilket är den andra ponnyns namn, och QP kom himla bra överens och blev kompisar på en gång, ett bra slut på en i hennes ögon oerhört skräckinjagande till en början och sedan mest bara konstig resa genom vårat avlånga land.

   Både i måndags och igår tog jag och mamma ut Mysli och Röros för att provköra, för Röros del mest tömköra, harven som pappa släpade hem i söndags i samma veva som han gav hästarna en ny bal. Dem har fri tillgång på ensilage (kan vara hösilage också, men jag tror på det förstnämnda) så länge de går i lösdriften. I sommarhagen har de ju gräs så det räcker och blir över, och det är förövrigt de tre åkrar vi använder som sommarhagar som vi håller på att harva runt på, höhö.
   I vilket fall som helst slängde vi på russen varsin loksele, Mysli fick ha sin vanliga, och till Röros tog vi den som Yazzå hade förut, vi fick spänna ihop den en hel del, och då blev den endå förstor, upptäckte vi när rödhåret fick prova på att dra den stora harven då första turen vi var ut. Hon drog den ett varv, och hennes reaktion när vi först spänt fast harven i draglinorna var minst sakt roande. Harven är ju ganska tung, pappa var tvungen att lyfta den med traktorn och bara det säger ju en del, så när Röros skulle börja gå framåt stannade hon nästan direkt igen och såg mycket förvånad ut, hon satt ju fast! - var i alla fall vad hon trodde.
    När hon väl börjat röra sig framåt gick det bättre, även om hon mest hoppade och studsade framåt när det gick tyngre genom det höga gräset. Då Röros inte heller är speciellt van att dra, typ inte alls, stannade hon i dragläge, med linorna spända alltså, så när mamma knäppte loss den första linan från harven höll den lilla ponnyn på att ramla framlänges. Mer förvåning spelade över den lilla ponnyns ansikte, och vi tvåbeningar hade lite svårt att hålla oss för skratt..

Planerna för idag är att fara ut med Debbie och Mysli när vi kommer hem igen, då det inte blev något hästande på morgonen. Mamma skulle duscha och jag värmde upp rösten så att jag sjunga sen på repet med bandet, om det nu blir något av det. Man kanske skulle äta lite lunch också? Jag börjar visst bli hungrig, eller så är magen bara väldigt pratglad.

Aaaaanyway, off I go! Jobb, jobb, jobb.. Vad som händer efter första juni blir ju intressant att se, då jag bara ska jobba hos mamma till dess.

Ciao!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar